Lång tid har gått sedan mitt sista inlägg här som var i januari. Men har för mig att mensen kom tillbaka ganska så snabbt efteråt el kändes inte så då men kanske två månader efter.Levde på som vanligt men försökte inte för vi tänkte att detta ska bli den "sista sommaren" med vin och god mat (som man annars inte får äta) så kör vi på sen... och i detta då hinna landa i mig själv osv, ni hajar. Så på semestern i år så var vi i Spanien och då är ju romantiken som högst så ja då hade vi koll på ägglossningen och körde på. Det visade sig ge ett bra resultat redan från första försök. Denna gången åkte vi till KK i v8 för att bekräfta att det var något där, de hade läkaren sagt att vi kan göra nästa gång det var dags. Och ja där stod jag och min J och kollade på skärmen och javisst ett hjärta slog och läkaren sa att ser man ett hjärta slå så är chansen för missfall mkt liten. Så klart man levde på de orden och missfall två gånger i rad, de händer andra men inte mig så jag levde på, försökte inse att det faktiskt är något i kroppen. Bokade tid hos MVC v 10 bad om ett ultraljud (från magen denna gång), var svårt att se, konturerna syntes men tydligen vanligt att man ser något utifrån så tidigt (eller?) så fick tid hos läkaren en vecka efter då jag ändå skulle göra massa blodprov osv. Kändes mkt mer på riktigt denna gången med ultraljud och inskrivning osv. Nåväl. EN vecka gick och jag satt i väntrummet, samma manliga "lite för på, lite för lite känsla" mannen tog emot mig och tog fram ultraljudsmaskinen på magen.. "vilken vecka sa du att du var i, är du säker!?" jag kan inte se något, vi får ta vaginalt.. hm okej. Hoppade upp, skärmen bortvänd.. längre tyst paus än vad som är okej! han sa inget, jag ville inte fråga... hoppade ner från stolen.. "så hur såg det ut" "ja det ser ju inte så bra ut" "nähä".. det skulle vart mkt större nu och något hjärtljud är det inte.. (vad säger gubben som sist konstaterade mitt missfall).. nä-ä vad fan trodde jag, att det skulle gå bra nu, varför då liksom.. så jag fick tid på måndag till läkare där jag ska få en tablett.. för att sen gå hem och börja processen.. alltså hallå jag går runt med ett dött barn i mig!! gjort det i 2-3 veckor.. nu 6 dagar till.
Grät mkt på plats där men kom så fina sköteskor och tog hand om mig, tog in mig i rum, kramade mig, gav mig vatten osv.. hur fina som helst och som dessutom ringde upp mig på em och kollade hur jag mådde. Sist jag hade misfallet så var jag ett vrak. Nu är det mer varken bu el bä.. klart jag gråtit men det är som att kroppen inte förstått att det är fel, inte psyket heller utan att det kommer på måndag då smärtan kommer och det blir på riktigt. någon av er som vart med om samma sak???